Ja rubriken säger ju som det är. Jag blev dumpad utan min kille och sambo för två dagar sen. Vi har varit ett par i nästan två år och sambos i ett halvår. Jag skaffar nu denna bloggen så jag kan skriva av mig och kunna gå tillbaka och se att allt blir bättre.! (förhoppningsvis). Jag är alltså inte ute efter att få en massa sympati och elaka kommentarer... Så då ska jag berätta hur de senaste dagarna varit..Jag och min föredetta (gjorde ont att skriva) har alltså varit ihop ett tag. Han var min första kille och den jag var bergssäker på att jag skulle spendera hela mitt liv med.. Låter kanske lite fånigt, men det var så jag såg det... Han har tidigare haft många förhållanden och det längsta höll i lite över två år tror jag. Så han var klar med festand och att vara ute och leva livet. Vi är både unga -25, men vi hade redan planerat vårat liv tillsammans.. Han var den som var mest säker på att det skulle vara vi för alltid, jag var inte helt söker i början för jag tänkte att min första kille kan jag ju inte hålla om hela livet. Eller.? Men jag blev mer och mer kär i denna kille.! Han hade utseendet och han var inte som alla andra. Han var snäll och sa att jag var vacker, trots att jag var nyvaken eller osminkad... Han gav mig allt jag önskade, inte via gåvor utan genom bekräftelse och kärlek.! Någon som jag aldrig jämnt tidigare.! Jag hade en barndom som var full av svek och en man nära familjen, som tycket om barn på fel sätt... Jag fick inget stöd under denna perioden från familjemedlemmar, så jag fick från 8-års ålder sköta mig själv.. jag lärde mig ta ansvar och jag mådde väldigt dåligt.. Så dåligt att jag bara såg en utväg, men jag var för feg... Så när jag träffade denna underbara kille som sa att vi skulle leva resten av våra liv ihop, har jag aldrig mått bättre.! Jag kunde vara nära en kille utan att känna mig äcklig och jag litade på honom, för mycket...Så jag lät honom göra allt han ville, jag hatar fulla människor, men jag litade på honom även när han var full... Men så en gång så strulade han med våran gemensamma vän... Jag gråt förtvivlat och trodde jag skulle dö.! Men jag förlät och det ångrar jag inte... Månaderna gick och allt flöt på, men jag kunde fortfarande inte komma över hans svek helt... Jag har märkt att vårat förhållande har gått upp och ner, men gör det inte det för alla.? Man kan ju inte göra slut bara för att man tappat gnistan.? Då hade jag gjort slut många gånger om.... Så i förrgår ställde jag honom mot väggen och tvingade honom till att säga att han inte älskar mig längre... Efter många gråtattacker så sa han det jag redan visste... Han ville inte vara med mig.. Han tyckte inte att vårat förhållande funkade längre... Men hur kan det vara möjligt när han samma dag pratade om att han längtade tills vi skaffade barn och allt vi skulle köpa till vårat hem.? Så jag åkte till mitt barndomshem för att försöka reda ut allt.. Men jag gör inget annat än att gråter.. Jag sover inte på nätterna och varje vaken minut drömmer jag om att detta ska vara en mardrömmen.! Men inte ingen mardröm slår min verklighet... Han drog bort mattan som jag stadigt stod på... Jag är fortfarande i chock... Allt jag byggt min framtid på hade med honom att göra..! Och han hör fortfarande av sig. Han ringer och säger att han saknar mig, att han älskar mig och att han önskar att det kunde bli vi två igen... Jag blir galen, för jag vet inte vad han vill.!? Jag vill såklart vara med honom, men om den önskan inte är likgiltig så... Ja då orkar jag inte mer... Då vill jag gå vidare... Alla säger att man klarar det och att allt blir bättre, att jag kommer hitta en ny kille när mitt sorgarbete är över... Men jag vill ju bara ha han.!! Ska kanske till vårat gemensamma hem idag och träffa honom.. Men jag vet ju att mina känslor för honom är kvar, så det kommer bli jobbigt när jag möter honom och inser att han inte har samma känslor för mig.... Jag plågar ju mig ännu mer... Åh någon som vet hur jag kan ta mig igenom detta.? Jag vet att tiden läker alla sår, men hur lång tid kan det ta.? Kram J