Har försökt att logga in här i flera dagar, men det har varit totalt omöjligt.! Men nu verkar det funka....Har dock inte hänt så mycket på senare tid... Livet går vidare, eller? Har dock ångest alla vakna timmar på dygnet.. Känns som om jag bara väntar på något, något som kan tala om för mig vem jag är.. Jag har världens bästa kille och alla förutsättningar inför livet, men när jag inte vet vem jag själv är så kan jag inte njuta av tillvaron.. Kanske är det för att jag varje dag går och funderar på om A ska göra slut igen.... Kanske är det för att jag är orolig för att träffa personen som misshandlade mig för två veckor sen... Känns dock som flera månader sen.! Jag är helt slut fysiskt och psykiskt... Hela min kropp värker från misshandeln, men det psykiska är värre... Varje gång jag lyckas somna drömmer jag antingen om att A gör slut eller är otrogen, eller att X (personen som misshandlade mig) söker upp mig och dödar mig.. Så påfrestningarna sätter sina spår... Ibland så hoppas jag att marken under mig ska rasa, så jag kunde försvinna.. Men så funderar jag på vad som väntar efter att man dött... Att se sin familj lida, att inte få ha levt klart.. Ja egentligen så längtar jag tills jag är runt 80 år och har levt mitt liv.. Då vet jag hur det varit och då behöver jag inte oroa mig för en massa saker..Kanske låter väldigt själviskt, men jag vill komma till den punkten då jag känner att jag är klar... Om jag dör, då är jag nöjd... Hoppas att livet går fort.! Kram J

Det är just den känslan jag har nu... Hela denna veckan har jag bara haft lust att krypa under täcket och stanna där tills allt är bra igen... Jag känner mig helt tom... Åh det är så frustrerande att inte kunna sätta ord på sina känslor, känslor som jag verkligen hatar att känna.! Känslan av att jag är värdelös, krävande och framförallt svårt att älska... Jag är så sjukt kär i min kille.! Jag vill bara ligga nära honom hela tiden, kyssa honom och höra honom säga en massa uppskattande saker.. Han säger att han älskar mig, att han aldrig ska lämna mig igen och att jag är allt för honom.. <3 men jag kan inte ta in vad han säger..! Så sa han trots att han någon dag senare gjorde slut... Så hur kan jag tro på hans ord.? Jag önskar så mycket att jag kunde känna vad han känner.! Veta till 100 % att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom.! Jag har aldrig varit så här kär.! Förälskad.! Eller känt en sådan lycka över att jag är den jag är.! Tack vare honom.! <3Men det känns inte som om jag kan visa dessa känslor fullt ut.! För jag är rädd att jag inte ska få någon respons....Jag har blivit övergiven hela mitt liv av människor som jag ska kunna lita på, så det är kanske inte så konstigt att jag är rädd.? Eller.? Jag är rädd att den personen som jag älskar så högt ska lämna mig, inse att han kan få något bättre eller att han helt enkelt inte vill ha mig.. Förbaskade liv.!! Han är min mening i livet, det tror jag verkligen, så om han skulle överge mig, så skulle jag inte ha någon mening kvar...Min kropp känns tom bara jag tänker på mig själv utan honom.... Ögonen är fyllda av tårar, men jag orkar inte släppa ut dom.. De är det enda som jag själv kan kontrollera... Ibland så önskar jag att jorden verkligen kunde gå under nu i år... Eller att den mark jag står på kunde brista så jag föll ner i underjorden... Då kunde han inte lämna mig, då var det en högre kraft som skonade mig mot smärta.. Usch vad jag fryser.! Kan det bero på att jag mår som jag gör.? Jag är inte förtjust i att klaga, trots att jag gör det en hel del (!), men jag skaffade ju denna blogg så att jag fick skriva av mig.... Så ingen annan behöver egentligen läsa... Nej nu ska försöka sluta hetsa upp mig och försöka må bra...Ta idag som den kommer.! Kram J

Usch vad jag hatar det.!! Har alltid kännt mig trygg i mitt eget hem, men sen misshandel känner jag mig inte trygg någonstans.! Hur är det möjligt att man kan känna sig så otrygg.? Åhhhh.! Hur länge kommer jag känna så här.? Hur länge kommer det dröja innan jag kan fått ett sms utan att få dödsångest.? Och nu är jag mer rädd än någonsin att förlora A.... Han ska ju vara mitt stöd under denna perioden och tänk om han försvinner.!Jag sov några timmar idag på eftermiddagen... Men har fortfarande väldigt ont i nacken :( Livet är allt förjävligt ibland väl.? Kram J

Jag gjorde något som verkligen var för min egen skull.! Har alltid färgat mitt hår, men i våras så blev det blondering... Dock slutade det med att håret gick av och jag fick en "tuss" på huvudet...(!?) jätte smickrande.! Och efter söndagens misshandel så gick ännu mer hår av... Och för att orka gå ute på stan, utan att bli igenkänd gjorde jag något helt sjukt.! Jag rakade av mig håret.!!! Helt galet.! men nu kan inte någon dra mig i håret på länge ;) jag har ju peruk när jag är ute, men så fort jag kommer innanför dörren hemma så åker peruken av.! :) Jag grät när håret föll, men samtidigt så känns det som en stoooooooor lättnad.! Den enda gången jag saknar mitt hår är när jag duschar ;P Trodde jag aldrig skulle gilla att ha snaggat hår, men det är så skönt att slippa ha håret i ögonen och sambon behöver inte irritera sig på stickiga strån längre ;) Jag längtar dock tills det växer ut :) vill kunna sätta upp det i en toffs, göra flätor och massa olika frisyrer :) men en sak vet jag.! Jag ska aldrig mer utsätta mitt hår för någon plåga igen, om jag ska färga håret köper jag hellre en peruk och använder.! :) Tycker faktiskt att alla tjejer/kvinnor borde klippa sig kort någongång.! Man får börja om på nytt, och så lång tid tar det inte innan håret växer ut.! Behöll ca 1 cm på håret och det har växt.! :D Ska vila ett litet tag nu... Fick åka hem från jobbet idag, då jag mår illa och hade yrsel... Kommer antagligen från slaget eller sparken jag fick på nacken... :( bara att bita ihop och hoppas på att det går över...! Kram J

Får mig att vilja krypa ur skinnet.! Sitter i solen med en tidning och njuter av att jag äntligen får lite sol på mig.! Satt då och läste i Solo vad man ska göra för roliga saker när man är nybliven singel... Kände att jag började skaka och visste knappt vart jag skulle ta vägen.! Då kom känslan fram av att han lämnade mig igen.... Jag har ju trots allt blivit utsatt för en misshandel föregående veckan, men inget går upp mot känslan av att bli lämnad.! Spåren av misshandeln kommer sitta i läääänge.! Men spåren efter att han lämnade mig, dom kommer sitta kvar hela mitt liv... Att få känslan av att man blir bortkastad som köttfärs med gått över "bäst före", att allt man gör känns förgäves, att det känns som om allt hänger på mig... Jag är så trött på att varje morgon vakna och inte veta hur dagen kommer sluta.. Kommer jag... Ja... Usch, jag vill inte ens tänka tanken.!! Får ont i magen.. :( Nej nu får det vara slut på all klagan för idag.! Jag ska ju ta dagen som den kommer ;) får bara banka in det budskapet i huvudet.! ;)Kram J

Har inte haft ork att skriva här på ett tag... Jag träffade min älskling här om dagen.! Jag fick svar på allt jag undrade på och nu kan jag förstå varför han gjorde slut.! Jag hade faktiskt varit i samma tankebana tidigare men jag vill kämpa... Vi beslutade oss iallafall att för att försöka igen.! :) överlycklig.! :D Men den lyckan varade knappt i ett dygn, då jag i söndags blev misshandlad av en annan tjej... Jag ska inte gå in på vad som hände, då jag har gjort en anmälan och väntar på att komma på förhör.. Men jag hade aldrig trott att jag skulle bli utsatt för detta.! Men man ska aldrig säga aldrig...Så nu är mitt största mål, att kunna känna mig trygg hemma.. Varje gång jag går ut så får jag panik.! Usch.! Så jag och min älskade är idag ihop.. Men varje gång han får en speciell blick, den blicken han hade när han gjorde slut, blir jag livrädd.! Jag börjar stört gråta och jag är rädd att han ska göra slut än en gång... För jag känner ju att han är rätt.! Så kanske alla känner, men jag kan ju bara sätta mig in i min situation... Usch jag hatar att känna så här.! Hatar att varje dag gå runt och känna mig rädd för att han ska göra slut... Är så osäker på hur jag ska handskas med detta... Nej nu ska jag njuta av solen och av att jag för tillfället mår hyfsat bra :)Kram J

Ska som sagt och träffa min kille ikväll... När jag berättade detta för mina föräldrar bröt ett jäkla liv ut.!? De anser att han sårade mig (de gjorde han!) men nu vill dom inte ens att jag ska få prata med honom och absolut inte försonas... Det kan jag ju förstå, men hur kan dom inte vilja se mig lycklig? visst att se deras dotter gråta och knappt klara stå på benen är kanske inte det en förälder önskar, men jag har ju ändå varit med min sambo i snart två år och aldrig har de sett mig så lycklig.! Vill dom inte att jag ska få det igen eller är de bara rädda för att jag ska bli ännu mer sårad.?

Visst de har ju erfarenheter, men om detta visar sig vara ett misstag och han gör slut igen så må det vara.! Det är av misstag man lär sig.! Jag behöver få vara min egen individ och ta egna beslut...

Jag är ju trots allt under 20, men mina föräldrar kan väll inte bestämma om jag kan träffa min sambo eller inte?

Har sagt att de inte ska oroa sig, för om det funkar mellan oss nu blir jag såklar överlycklig.! men om det inte gör det så är det den sorgen, den olyckan..

Jag har redan gått igenom den sk sorgefasen, så egentligen så kan det ju vid detta skede bara bli bättre.? Så har ett par sura föräldrar som vill att jag ska tänka igenom mitt beslut en extra gång, de vill knappt prata med mig...

Men jag har tänkt igenom detta 1000 gånger, men jag åker ju inte dit om jag tror att jag ska bli sårad (såklart!)... Men vad blir skillnaden om jag väntar en månad med att prata med honom eller om jag gör det redan idag.? Som sagt om jag väntar en månad så kanske jag går och hoppas hela den tiden, men om det är slut på riktigt idag, så är det gjort.!

Kände bara att jag behövde skriva av mig.. Kan ju inte prata med mina föräldrar om detta ;P

Kram J 

Satt i över en timme igår och skrev ett lååångt inlägg, men allt med denna blogg verkade krångla igår så de gick inte att publicera... Besviken, då jag skrev en massa saker som jag anser hade kunnat vara till nytta för mig.! (lyckades tillslut fixa så att inlägget hade sparats i datorn!) :)

Ikväll ska jag åka hem till min och sambons lägenhet och vi ska träffas där :) Jag är nervös.!! Otroligt nervös.! För det känns som om den personen jag var tillsammans med för en vecka sen inte finns kvar.. :( han känns annorlunda och när jag skriver sms med honom så är det inte HAN... Den är inte killen jag älskar och avgudar, (trots sveket gör jag det!).. För den killen älskar mig med.. jag ska ju såklar ge honom tid att ta in allt och tänka på oss och var han befinner sig i livet.! Men vad spelar det för roll om han skriver att han älskar mig i smsen.? Vad gör det för skada... Kanske låter nojigt, men att skriva att man älskar någon och inte få svar tillbaka gör ont.!!!

Så imorgon så är dagen med stort D.! Han pratar ju om framtiden och sånt.. Men det gjorde han innan han gjorde slut i tisdags med.? Så jag är orolig att jag ger mig in i något som redan är dödsdömt :( varje tid med denna underbara människa är ju värd all smärta (fast det finns gränser!), men jag har sagt att om han gör slut en gång till så är det så det får bli.! Hur svårt det än kommer bli efteråt så får det vara så, att hålla på att bli dumpad hela tiden tar på psyket.! Får hoppas att detta är sista gången vi gick igenom detta.! :)

Även fast jag kanske blir tillsammans med min sambo igen, så kommer jag att spendera stora delar av denna sommaren vid mitt barndomshem.. Det är ju då man saknar varandra som man inser vad man har.! :)

Dock så skulle jag vilja byta namn på bloggen, men ny som jag är vet jag inte riktigt hur man gör :/ någon som kan ge tips? :)

Kram J