Ska som sagt och träffa min kille ikväll... När jag berättade detta för mina föräldrar bröt ett jäkla liv ut.!? De anser att han sårade mig (de gjorde han!) men nu vill dom inte ens att jag ska få prata med honom och absolut inte försonas... Det kan jag ju förstå, men hur kan dom inte vilja se mig lycklig? visst att se deras dotter gråta och knappt klara stå på benen är kanske inte det en förälder önskar, men jag har ju ändå varit med min sambo i snart två år och aldrig har de sett mig så lycklig.! Vill dom inte att jag ska få det igen eller är de bara rädda för att jag ska bli ännu mer sårad.?

Visst de har ju erfarenheter, men om detta visar sig vara ett misstag och han gör slut igen så må det vara.! Det är av misstag man lär sig.! Jag behöver få vara min egen individ och ta egna beslut...

Jag är ju trots allt under 20, men mina föräldrar kan väll inte bestämma om jag kan träffa min sambo eller inte?

Har sagt att de inte ska oroa sig, för om det funkar mellan oss nu blir jag såklar överlycklig.! men om det inte gör det så är det den sorgen, den olyckan..

Jag har redan gått igenom den sk sorgefasen, så egentligen så kan det ju vid detta skede bara bli bättre.? Så har ett par sura föräldrar som vill att jag ska tänka igenom mitt beslut en extra gång, de vill knappt prata med mig...

Men jag har tänkt igenom detta 1000 gånger, men jag åker ju inte dit om jag tror att jag ska bli sårad (såklart!)... Men vad blir skillnaden om jag väntar en månad med att prata med honom eller om jag gör det redan idag.? Som sagt om jag väntar en månad så kanske jag går och hoppas hela den tiden, men om det är slut på riktigt idag, så är det gjort.!

Kände bara att jag behövde skriva av mig.. Kan ju inte prata med mina föräldrar om detta ;P

Kram J 

Satt i över en timme igår och skrev ett lååångt inlägg, men allt med denna blogg verkade krångla igår så de gick inte att publicera... Besviken, då jag skrev en massa saker som jag anser hade kunnat vara till nytta för mig.! (lyckades tillslut fixa så att inlägget hade sparats i datorn!) :)

Ikväll ska jag åka hem till min och sambons lägenhet och vi ska träffas där :) Jag är nervös.!! Otroligt nervös.! För det känns som om den personen jag var tillsammans med för en vecka sen inte finns kvar.. :( han känns annorlunda och när jag skriver sms med honom så är det inte HAN... Den är inte killen jag älskar och avgudar, (trots sveket gör jag det!).. För den killen älskar mig med.. jag ska ju såklar ge honom tid att ta in allt och tänka på oss och var han befinner sig i livet.! Men vad spelar det för roll om han skriver att han älskar mig i smsen.? Vad gör det för skada... Kanske låter nojigt, men att skriva att man älskar någon och inte få svar tillbaka gör ont.!!!

Så imorgon så är dagen med stort D.! Han pratar ju om framtiden och sånt.. Men det gjorde han innan han gjorde slut i tisdags med.? Så jag är orolig att jag ger mig in i något som redan är dödsdömt :( varje tid med denna underbara människa är ju värd all smärta (fast det finns gränser!), men jag har sagt att om han gör slut en gång till så är det så det får bli.! Hur svårt det än kommer bli efteråt så får det vara så, att hålla på att bli dumpad hela tiden tar på psyket.! Får hoppas att detta är sista gången vi gick igenom detta.! :)

Även fast jag kanske blir tillsammans med min sambo igen, så kommer jag att spendera stora delar av denna sommaren vid mitt barndomshem.. Det är ju då man saknar varandra som man inser vad man har.! :)

Dock så skulle jag vilja byta namn på bloggen, men ny som jag är vet jag inte riktigt hur man gör :/ någon som kan ge tips? :)

Kram J

Nu har jag och min sambo gjort upp att vi ska försöka igen.! :) överlycklig och för första gången på denna veckan så har jag faktiskt sovit en timme (på dagen) utan att vakna utav panikattacker.! :) jag känner mig fri, men ändå nervös... vi ska "börja om på nytt".. Första dejten är nu på söndag, om han nu inte ändrar sig.!

Men jag har ett problem... Jag vet ju vad jag vill, men jag vet inte vad han vill. Han kan ju lika gärna säga att han vill försöka igen, men sen om en månad så känner han att det var nog skönt att vara ensam och leva livet... Så jag är rädd.! sjukt rädd att jag ska skriva här om en månad och vara i samma sits igen! Men nu har jag sagt att detta är sista gången vi försöker.! Vi har gjort slut en gång tidigare pga en otrohet som hände på fyllan..

Jag kan erkänna att jag inte är den som vet allt om förhållanden.! Jag gör säkert (läs ganska troligt) en massa fel varje dag, irriterar mig på småsaker och börjar gräla för ingenting,, plus jag har svårt att lita på någon över lag... Men om man blivit utsatt för en sexuallförbrytare så är det väl inte så konstigt att tilliten till en annan människa är rubbad?

Men har inte alla par problem.? Jag menar min sambo och jag kan ju knappast vara ensamma..? Och bara för att man har problem så behöver man ju inte ge upp bara för att man känner för det? Men tyvärr verkar det vara så många tänker.... :(

Hmm jag är inte så inne på det här med bloggandet... Har haft svårt att logga in här idag pga att det står att det är fel säkerhetskod, trots att jag har rätt kod.?! mobilen som krånglar också...

Hoppas på en natt med sömn..! God natt :)

Kram j

Jag har pratat med min sambo i telefon och jag känner mig lugnare än jag gjort på länge.! Och jag kan inte förstå att en kommentar från någon som fått det att funka, trots att alla säger att det är "omöjligt" kan få mig på så bra humör...! Jag skrattade lite idag, när jag pratade i telefon med honom och allt kändes som förut.! Men i slutat så ville jag desperat säga "jag älskar dig", men var rädd att inte få svar... Så jag sa hej då... Önskar att jag hade styrkan att säga vad jag känner, men jag vill inte att någon annan ska makten.! Det känns som om jag känner honom ut och in, men jag är ju ingen tankeläsare så jag kan ju inte säga att han gör eller säger vissa saker för att såra mig... Men om jag känner honom rätt, så tror jag inte att han är sån.! Jag hoppas att han inser att det är meningen att det ska vara vi.! Visst det kanske inte är meningen att man ska leva i ett långt förhållande för alltid, men jag har sett par som har gjort det.! Som varit gifta sen de var 20 fram tills de dog... Gamla normer, jag vet.. Men jag tror att man kan lära sig att älska varandra igen.! Jag är självisk när jag säger detta... Men jag önskar så att vi varit tre... Då hade han varit tvungen att kämpa för inte bara min utan för barnets skull också.! Nu ska jag sova... Efter all lycka jag fått från "min verkliga själsfrände" så hoppas jag att jag klarar sova... Jag behöver det...!Hoppas att jag får chansen att skriva något glatt imorgon... Nu kanske jag plågar mig, men han sa att det fanns en chans.! Jag nöjer mig med den lilla gnutta hopp och lägger mig i soffan hos min pappa och sover, önska mig lycka till.! Kram J

De senaste timmarna har jag varit som i trans... Jag pratade med han i telefon och han sa att han saknade mig.. Blev överlycklig och kände att nu kanske han har tagit förnuftet till fånga.! Men så skrev jag ett sms till honom, skrev det så fort att jag inte tänkte på att jag skrev att jag älskar honom.... Fick svar någon minut senare och de orden jag hoppades att få se var inte där... Ännu en gång förkrossad.! Känner att en panikångestattack är påväg, men jag är för sliten för att bry mig... Allt känns meningslöst och jag känner inte ens för att försöka längre.... Vill inte bli besviken.. Men på något sätt så känns det skönt att kunna skriva av sig och bara skita i allt.! Har varit hos läkaren idag och ska tillbaka imorgon... Kan inte förstå att det imorgon är en vecka sen det var midsommar.! En vecka sen han sa att han längtade tills han satt med vårat barn i sin famn... Man ska aldrig ta dagen för givet....Kram J

Timmarna trappar förbi och så gör också jag... Ännu har inte verkligheten kommit ifatt mig... Jag undrar när den kommer göra det. Det är också nu, nu när jag knappt orkar hålla huvudet högt som jag funderar på vem jag är och vem jag var med han... Innan jag träffade min första stora kärlek så flöt livet på som vanligt, jag kände att jag saknade något men kunde inte sätta ord på det... Sen när jag släppte in han inpå mitt liv (den första som jag litade på tillräckligt) så kände jag direkt att detta var det jag saknade.! Att ha någon där när man vaknade på morgonen och att få den första kyssen.. Om jag inte var den lyckligaste tjejen på jorden då, så vet jag inte om det fanns någon som var det.! Men nu står jag här... Söndergråten, tillbaka till mitt barndomshem och aldrig har jag känt mig så ensam.!!Fan vad jag saknar det jag hade.!!!! Hur kan jag sakna någon som inte längre vill vara med en.?Men jag vill ju kämpa.! Om han sträcker ut handen , så tar jag den.! Men ni som har erfarenhet av att bli ihop med sitt ex, hur hanterade ni det.? Och blev ni tightare.? Kram J

Det känns som det iallafall.. Just nu känns det som om jag inte orkar skriva här, jag håller på att krypa ur skinnet och har stor lust att ställa mig framför en bil.... Har aldrig varit så här dålig och aldrig så här själv självmordsbenägen... Jag vet ju att detta kommer gå över, en dag, men det känns så mycket lättare att bara försvinna... Har haft många långa samtal med mina nära och kära om detta, men det verkar bara bli värre... Hur ska jag orka leva när det jag levde för inte längre fanns.? Folk säger att det blir bättre, men just nu har jag svårt att ta in allt... Det är ju han jag vill leva med.! Jag vill att han ska vara pappan till mina barn.! Jag visste vart vi skulle flytta, vad våra barn skulle heta och hur vi skulle dö.! Kanske verkat som en klyscha men jag trodde verkligen på att han skulle vara den som jag skulle leva mitt liv med.! Två dagar har gått sen jag fått mitt hjärta krossat, två dagar sen mitt liv (som jag tyckte var fantastiskt) blev skit.!! Jag hoppas sååå att han tar mig tillbaka, ska då ta vara på varje sekund vi har tillsammans.! Men om inte.. Ja då får jag flytta mina saker, så fort jag har ork....Är så trött nu att tårarna inte rinner längre... Jag åt (läs tvingades äta) en korv idag och en glass.. Det första på flera dagar... Kanske borde se det som positivt.? Kram J

Vart jag än går så blir jag påmind om honom... Men fortfarande har jag inte tagit in vad som håller på att hända.. Jag tror väl fortfarande att han ska komma springande och böna och be om att jag ska förlåta honom... Men de gör han inte... Jag är så besviken på mig själv att jag inte tog vara på det vi hade ihop. Att jag såg hans beröring som en självklarhet, hans underbara kyssar och hans fina kropp och ansikte.. Hur kan man sluta leva dag för dag och istället gå och fundera på vad som ska hända i framtiden.? Jag önskar så att jag kunde få en dag med honom.! Ligga en morgon nära honom och bara njuta av stunden...Tårarna rinner medan jag skriver detta... Hur ska jag sluta koppla ihop saker och platser med honom? Allt påminner ju om honom..!? Allt.! Jag kan inte fly från våra minnen, trots att det är allt jag vill göra nu... Hur kommer jag reagera när han kommer med en ny tjej hand i hand och önskar att det vore jag.? Vi bor i en liten stad, så jag vet till 100 att jag kommer stöta på honom... Och allt är ju inte klart än.? Jag har inte flyttat ut mina saker från "oss" och vi har inte fått ett "riktigt" avslut... Inget hjälper mot denna smärta.! Inte ens i drömmen kan jag fly... Känner mig som Izabella Swan i New Moon... Åh detta bara river upp många sår och jag måste bara få ta en lite paus.... Ska försöka ta vara på tiden, men varje minut krossar mina drömmar... Kram J