Jag har pratat med min sambo i telefon och jag känner mig lugnare än jag gjort på länge.! Och jag kan inte förstå att en kommentar från någon som fått det att funka, trots att alla säger att det är "omöjligt" kan få mig på så bra humör...! Jag skrattade lite idag, när jag pratade i telefon med honom och allt kändes som förut.! Men i slutat så ville jag desperat säga "jag älskar dig", men var rädd att inte få svar... Så jag sa hej då... Önskar att jag hade styrkan att säga vad jag känner, men jag vill inte att någon annan ska makten.! Det känns som om jag känner honom ut och in, men jag är ju ingen tankeläsare så jag kan ju inte säga att han gör eller säger vissa saker för att såra mig... Men om jag känner honom rätt, så tror jag inte att han är sån.! Jag hoppas att han inser att det är meningen att det ska vara vi.! Visst det kanske inte är meningen att man ska leva i ett långt förhållande för alltid, men jag har sett par som har gjort det.! Som varit gifta sen de var 20 fram tills de dog... Gamla normer, jag vet.. Men jag tror att man kan lära sig att älska varandra igen.! Jag är självisk när jag säger detta... Men jag önskar så att vi varit tre... Då hade han varit tvungen att kämpa för inte bara min utan för barnets skull också.! Nu ska jag sova... Efter all lycka jag fått från "min verkliga själsfrände" så hoppas jag att jag klarar sova... Jag behöver det...!Hoppas att jag får chansen att skriva något glatt imorgon... Nu kanske jag plågar mig, men han sa att det fanns en chans.! Jag nöjer mig med den lilla gnutta hopp och lägger mig i soffan hos min pappa och sover, önska mig lycka till.! Kram J

De senaste timmarna har jag varit som i trans... Jag pratade med han i telefon och han sa att han saknade mig.. Blev överlycklig och kände att nu kanske han har tagit förnuftet till fånga.! Men så skrev jag ett sms till honom, skrev det så fort att jag inte tänkte på att jag skrev att jag älskar honom.... Fick svar någon minut senare och de orden jag hoppades att få se var inte där... Ännu en gång förkrossad.! Känner att en panikångestattack är påväg, men jag är för sliten för att bry mig... Allt känns meningslöst och jag känner inte ens för att försöka längre.... Vill inte bli besviken.. Men på något sätt så känns det skönt att kunna skriva av sig och bara skita i allt.! Har varit hos läkaren idag och ska tillbaka imorgon... Kan inte förstå att det imorgon är en vecka sen det var midsommar.! En vecka sen han sa att han längtade tills han satt med vårat barn i sin famn... Man ska aldrig ta dagen för givet....Kram J

Timmarna trappar förbi och så gör också jag... Ännu har inte verkligheten kommit ifatt mig... Jag undrar när den kommer göra det. Det är också nu, nu när jag knappt orkar hålla huvudet högt som jag funderar på vem jag är och vem jag var med han... Innan jag träffade min första stora kärlek så flöt livet på som vanligt, jag kände att jag saknade något men kunde inte sätta ord på det... Sen när jag släppte in han inpå mitt liv (den första som jag litade på tillräckligt) så kände jag direkt att detta var det jag saknade.! Att ha någon där när man vaknade på morgonen och att få den första kyssen.. Om jag inte var den lyckligaste tjejen på jorden då, så vet jag inte om det fanns någon som var det.! Men nu står jag här... Söndergråten, tillbaka till mitt barndomshem och aldrig har jag känt mig så ensam.!!Fan vad jag saknar det jag hade.!!!! Hur kan jag sakna någon som inte längre vill vara med en.?Men jag vill ju kämpa.! Om han sträcker ut handen , så tar jag den.! Men ni som har erfarenhet av att bli ihop med sitt ex, hur hanterade ni det.? Och blev ni tightare.? Kram J

Det känns som det iallafall.. Just nu känns det som om jag inte orkar skriva här, jag håller på att krypa ur skinnet och har stor lust att ställa mig framför en bil.... Har aldrig varit så här dålig och aldrig så här själv självmordsbenägen... Jag vet ju att detta kommer gå över, en dag, men det känns så mycket lättare att bara försvinna... Har haft många långa samtal med mina nära och kära om detta, men det verkar bara bli värre... Hur ska jag orka leva när det jag levde för inte längre fanns.? Folk säger att det blir bättre, men just nu har jag svårt att ta in allt... Det är ju han jag vill leva med.! Jag vill att han ska vara pappan till mina barn.! Jag visste vart vi skulle flytta, vad våra barn skulle heta och hur vi skulle dö.! Kanske verkat som en klyscha men jag trodde verkligen på att han skulle vara den som jag skulle leva mitt liv med.! Två dagar har gått sen jag fått mitt hjärta krossat, två dagar sen mitt liv (som jag tyckte var fantastiskt) blev skit.!! Jag hoppas sååå att han tar mig tillbaka, ska då ta vara på varje sekund vi har tillsammans.! Men om inte.. Ja då får jag flytta mina saker, så fort jag har ork....Är så trött nu att tårarna inte rinner längre... Jag åt (läs tvingades äta) en korv idag och en glass.. Det första på flera dagar... Kanske borde se det som positivt.? Kram J

Vart jag än går så blir jag påmind om honom... Men fortfarande har jag inte tagit in vad som håller på att hända.. Jag tror väl fortfarande att han ska komma springande och böna och be om att jag ska förlåta honom... Men de gör han inte... Jag är så besviken på mig själv att jag inte tog vara på det vi hade ihop. Att jag såg hans beröring som en självklarhet, hans underbara kyssar och hans fina kropp och ansikte.. Hur kan man sluta leva dag för dag och istället gå och fundera på vad som ska hända i framtiden.? Jag önskar så att jag kunde få en dag med honom.! Ligga en morgon nära honom och bara njuta av stunden...Tårarna rinner medan jag skriver detta... Hur ska jag sluta koppla ihop saker och platser med honom? Allt påminner ju om honom..!? Allt.! Jag kan inte fly från våra minnen, trots att det är allt jag vill göra nu... Hur kommer jag reagera när han kommer med en ny tjej hand i hand och önskar att det vore jag.? Vi bor i en liten stad, så jag vet till 100 att jag kommer stöta på honom... Och allt är ju inte klart än.? Jag har inte flyttat ut mina saker från "oss" och vi har inte fått ett "riktigt" avslut... Inget hjälper mot denna smärta.! Inte ens i drömmen kan jag fly... Känner mig som Izabella Swan i New Moon... Åh detta bara river upp många sår och jag måste bara få ta en lite paus.... Ska försöka ta vara på tiden, men varje minut krossar mina drömmar... Kram J

Ja rubriken säger ju som det är. Jag blev dumpad utan min kille och sambo för två dagar sen. Vi har varit ett par i nästan två år och sambos i ett halvår. Jag skaffar nu denna bloggen så jag kan skriva av mig och kunna gå tillbaka och se att allt blir bättre.! (förhoppningsvis). Jag är alltså inte ute efter att få en massa sympati och elaka kommentarer... Så då ska jag berätta hur de senaste dagarna varit..Jag och min föredetta (gjorde ont att skriva) har alltså varit ihop ett tag. Han var min första kille och den jag var bergssäker på att jag skulle spendera hela mitt liv med.. Låter kanske lite fånigt, men det var så jag såg det... Han har tidigare haft många förhållanden och det längsta höll i lite över två år tror jag. Så han var klar med festand och att vara ute och leva livet. Vi är både unga -25, men vi hade redan planerat vårat liv tillsammans.. Han var den som var mest säker på att det skulle vara vi för alltid, jag var inte helt söker i början för jag tänkte att min första kille kan jag ju inte hålla om hela livet. Eller.? Men jag blev mer och mer kär i denna kille.! Han hade utseendet och han var inte som alla andra. Han var snäll och sa att jag var vacker, trots att jag var nyvaken eller osminkad... Han gav mig allt jag önskade, inte via gåvor utan genom bekräftelse och kärlek.! Någon som jag aldrig jämnt tidigare.! Jag hade en barndom som var full av svek och en man nära familjen, som tycket om barn på fel sätt... Jag fick inget stöd under denna perioden från familjemedlemmar, så jag fick från 8-års ålder sköta mig själv.. jag lärde mig ta ansvar och jag mådde väldigt dåligt.. Så dåligt att jag bara såg en utväg, men jag var för feg... Så när jag träffade denna underbara kille som sa att vi skulle leva resten av våra liv ihop, har jag aldrig mått bättre.! Jag kunde vara nära en kille utan att känna mig äcklig och jag litade på honom, för mycket...Så jag lät honom göra allt han ville, jag hatar fulla människor, men jag litade på honom även när han var full... Men så en gång så strulade han med våran gemensamma vän... Jag gråt förtvivlat och trodde jag skulle dö.! Men jag förlät och det ångrar jag inte... Månaderna gick och allt flöt på, men jag kunde fortfarande inte komma över hans svek helt... Jag har märkt att vårat förhållande har gått upp och ner, men gör det inte det för alla.? Man kan ju inte göra slut bara för att man tappat gnistan.? Då hade jag gjort slut många gånger om.... Så i förrgår ställde jag honom mot väggen och tvingade honom till att säga att han inte älskar mig längre... Efter många gråtattacker så sa han det jag redan visste... Han ville inte vara med mig.. Han tyckte inte att vårat förhållande funkade längre... Men hur kan det vara möjligt när han samma dag pratade om att han längtade tills vi skaffade barn och allt vi skulle köpa till vårat hem.? Så jag åkte till mitt barndomshem för att försöka reda ut allt.. Men jag gör inget annat än att gråter.. Jag sover inte på nätterna och varje vaken minut drömmer jag om att detta ska vara en mardrömmen.! Men inte ingen mardröm slår min verklighet... Han drog bort mattan som jag stadigt stod på... Jag är fortfarande i chock... Allt jag byggt min framtid på hade med honom att göra..! Och han hör fortfarande av sig. Han ringer och säger att han saknar mig, att han älskar mig och att han önskar att det kunde bli vi två igen... Jag blir galen, för jag vet inte vad han vill.!? Jag vill såklart vara med honom, men om den önskan inte är likgiltig så... Ja då orkar jag inte mer... Då vill jag gå vidare... Alla säger att man klarar det och att allt blir bättre, att jag kommer hitta en ny kille när mitt sorgarbete är över... Men jag vill ju bara ha han.!! Ska kanske till vårat gemensamma hem idag och träffa honom.. Men jag vet ju att mina känslor för honom är kvar, så det kommer bli jobbigt när jag möter honom och inser att han inte har samma känslor för mig.... Jag plågar ju mig ännu mer... Åh någon som vet hur jag kan ta mig igenom detta.? Jag vet att tiden läker alla sår, men hur lång tid kan det ta.? Kram J